Det är gissningsvis över tio år sedan jag först läste Reidar Ekners långa dikt ”Efter flera tusen rad” som handlar om hans åttaåriga dotter Torun, som kämpar en hopplös kamp mot cancer. Det är den mest sorgliga och vackra — och fantastiska, förfärliga — bok jag läst. Kanske är det den bästa också. Men jag har aldrig läst den igen.
Många gånger har jag tänkt läsa om den och jag har sökt den på antikvariat — och hittat den men aldrig köpt den. Den borde stå i bokhyllan men jag är osäker på om jag skulle uthärda den igen. Det är den enda bok jag är rädd för.
Idag läste jag en rad ur boken och det räckte för att göra ont i mig, att väcka minnet av den. Jag blev tårögd, tänkte på mina egna barn och undrar nu om jag kanske ska försöka hitta ett tyst ensamt hörn där jag kan gråta mig igenom allt det kärleksfulla och hjärtskärande i den igen.
Fotnot: Rad är en föråldrad enhet för hur mycket strålning kroppen absorberat, i det här fallet vid behandling mot cancer.
Snarare 9 år sedan. 🙂 Jag minns när du läste den.
Köp den så får jag också läsa, om jag klarar det! Jag som gråter av… nästan vad som helst.
Tur att den inte är oskriven…