Mitt i flödet av omslagspapper står jag och känner mig som ett oinspirerat kommatecken. Skrattande småungar runtomkring en snart barrande gran och paketöppningen är effektiv och stökig (men givetvis rolig!). Såsom varje år. Jag fotograferar, mer tycks jag inte åstadkomma.
En vän skrev att han inte firar jul för att han inte har några barn, förståeligt på ett sätt men också underligt. Julen är väl något mer ”än för barnen” (och kommersen, tänker jag, för att jag är som jag är). Men hur är det egentligen med huvudbudskapet; vad är det nu igen? Jag behöver bli påmind. Julen känns ibland som något vi gör vanemässigt utan tanke.
Kvällens tidsödande projekt: att ”söva” Milo. Men det gick, till slut kravlade han sig upp i bäddsoffan och la sig till ro efter att ha legat på golvet med något slags energiöverskott i kroppen.
