Börjar tänka på att det borde till en nyutgåva av pedagogen A.S. Neills bok om Summerhill, “Fria barn – lyckliga människor” när jag läser en ledare av Stefan Bergmark. Den svenska utgåvan kom i början av 70-talet och det är den mest inspirerande och sympatiska bok om utbildning och skola jag läst, åtminstone då, för sisådär femton-tjugo år sedan.
Jag minns bokens presentation av det unika, närapå utopiska Summerhill som ett exempel på en mjuk, förstående skolgång där inte det omedelbara syftet var att producera människorobotar att sätta i produktion och konsumtion utan, precis som titeln säger, utveckla barn som lär sig och växer i sin egen takt. Som är med- och egenbestämmande, det vill säga: som frivilligt går i skola och skaffar sig kunskaper i linje med vad de är mottagliga för och som de intresserade av att lära sig.
Det är möjligt att jag missminner mig men A. S. Neills tanke var att skolan skulle ha respekt för eleven, inte det omvända. Det viktigaste målet var inte fullödiga betyg i diverse ämnen någon annan bestämt vara viktiga utan att eleverna i slutändan klev genom dörrarna och ut i vuxenlivet som lyckliga människor. Fria människor.
Lycka. Frihet.
Summerhill är (eller var? Jag vet inte om den fortfarande existerar) den extrema motsatsen till den auktoritetsstyrda, detaljplanerade, mätande skolan vi länge dragits med i Sverige.
Stefan Bergmark skriver ungefär exakt vad jag tycker i en ledare för Allehanda.se. Vi har hamnat i en ”upp-och-nervänd föreställningsvärld där tvång är frihet och betyg detsamma som lycka”.
Ett ständigt huvudbry är att de flesta accepterar detta: att någon form av betyg, kriterier, omdömen och bedömning måste finnas.
Detta ”måste”. Applicera samma krav på en arbetsplats och facket rycker ut, rödflammande (eller ja, det är väl vad man i alla fall hoppas på).
Det här är dock centralt och, tror jag, oerhört viktigt: ”Men en övervägande majoritet barn är nog mottagliga för att se sig själva som fria individer i ett socialt sammanhang och växa som ansvarstagande medborgare. Och detta kräver att vi bejakar klassen och skolan som kollektiv och inte arenor för konkurrens mellan individer.”
Låt oss ta det en gång till, mera koncist: ”I diskussionen hörs idag nästan inga röster om den viktigaste personen för att skapa en bra skola – eleven.”
Eleven. Barnet självt. Sökljuset för en bra skola bör riktas där. Inte på en vuxenvärlds kalkylerade ”måsten” och krav.
I en svårt överexploaterad värld som hänger på en skör tråd så tror jag definitivt att det mest underskattade i skolan är den fria fantasin. Den är givetvis inte fri att röra sig när den tyglats av betyg, påtvingade ämnen och eviga nationella prov.
Sommarlovet en efterlängtad permission av Stefan Bergmark
