Rehabiliteringen för utmattningssyndrom påminner i mitt fall om att starta om livet från början: att lära sig andas på nytt, den här gången friare, lugnare, mera medvetet; världen ska utforskas igen med nya sinnen, andra förutsättningar.
Promenaderna är fyllda av nya upplevelser eller återupptäckter eftersom allt viktigt finns i varje stopp längs stigen (eller vägen, om man gillar sådana).
Det är en slags förvirring över det nya livet och dess möjligheter.
Jag har fått göra en reboot efter att allt livsarbete blivit tyngre och omöjligt.
Just idag är det intressant att se positivt på depression och utmattningssyndrom, en glädje över att ha fått chansen att nästan starta om helt ifrån början med livet och dess betydelse och möjliga mening. Även om jag under ett års tid (eller kanske ännu längre) kämpat med bitterhet, skam, förakt för människor omkring mig, värdelöshetskänslor, orkelöshet, trötthet och ångest så kan jag nu se att ”inget ont som inte för något gott med sig”. Det har tagit den här tiden och jag tror att det kommer att ta ännu längre tid innan jag är… mig själv, antar jag. Det är på gång. Någonting är på gång.
Länge saknade värderingar stiger med förnyad kraft till ytan, saker som jag glömt att jag tycker om är roliga, behagliga tankar jag slutat tänka är tillbaka… Just idag: en njutbar förnöjsamhet svept i konstant trötthet, ett deltagande och i den min egen avskildhet.
Kanhända är det här toppen innan ytterligare en krasch. Men någonting är här.
Vad är poängen med sjukdom? Kanske ingen alls eller kanske något som vi inte kan förstå — men eftersom vi människor systematiserar, definierar och bestämmer utifrån oss själva och på egen hand så kan vi också bestämma poängen med sjukdom. Tänk vilken revolution det skulle vara att se sjukdom som en tillgång, en lärdom, en påminnelse om att förhålla sig annorlunda till världen och sig själv. Inte så att jag menar att man aktivt så söka sjukdom men att när den väl kommer så kanske vi kunde ta lärdom av den. Som det är nu vet vi tämligen väl vad människor mår bra av men vi fortsätter ändå att inrätta ”vår” värld på ett sätt som strider mot det.
Sådana här diskussioner går lätt över i flummighet men… jag sympatiserar mycket med exempelvis antroposofernas syn på sjukdom (därmed inte sagt att jag köper hela antroposofipaktetet med dess pseudovetenskaplighet och ockulta inslag). Deras läkekonst ser sjukdom som en process genom vilken människan utvecklas.
”Läkarens uppgift är inte bara att ta bort sjukdomssymtomen, utan även att styra sjukdomsprocessen så att den blir så givande som möjligt för individen. Om en sjukdom bara avlägsnas med yttre medel, utan att individen så att säga själv aktiveras, leder inte det till att människan förs vidare – hon avskiljs då bara från sjukdomssymtomet, men dispositionen för sjukdomen kvarstår.”
Det tror jag mycket på.
Och så är det väl i många ”grenar” inom alternativ medicin/läkevård: en större benägenhet att se kropp och sinne i ett sammanhang, i ett förhållande med miljö, livsstil, arbete osv. Allopatisk medicin blir allt bättre på det här området men har fortfarande en del kvar att lära sig. Största problemet kan kanske vara bristen på tid, att en läkare inom den konventionella vården inte har tid att lära känna sin patient och hur hon/han lever, arbetar, tänker och överlever. Vi har heller inte tid att låta oss vara sjuka.
På Stressrehabiliteringen finns tid och metoder för patienter som liksom jag blivit ”civilisationssjuka”: inte klarat av den konstanta stressbördan, omgivningens krav, bullret och surret i världen, hastigheten, informationsberoendet, den ständiga ”nåbarheten” via mobiltelefoner, sociala medier, chattar osv. Delar från KBT-metoden borde läras ut i grundskolan. Det är ingen överdrift att påstå att det idag är viktigare att kunna förstå och hantera kroppens symtom på stress och utmattning, det är mera nödvändigt att förstå och praktisera återhämtning, vila och avslappning än att försöka inpränta fysikaliska formler i huvudet. Skolans brister är många men den största är troligtvis att den är inriktad på att skapa människor som är samhälleligt och ekonomiskt värdefulla. Det högsta målet är inte att skapa bra och lyckliga människor som är tillfreds med sig själva och världen, som känner sig betydelsefulla, som har sunda värderingar, som ifrågasätter, som är autonoma.
Som är vackra på sina egna unika sätt. Som är det bara genom att vara.
