För att man ibland måste skriva sig igenom saker, hålla tag vid ett eko av sig själv, oavsett hur det låter. För att även hur undflyende betydelsen av det man skriver är så kommer orden:
Igenkännandet när man stöter på en förvriden gammal trädstam,
blixtbränd i ett förflutet, svartnad in i kärnan.
(Även om inte himlasvingade eldtungan nått djupet på det sättet
utan bara lagt kolet som ett skal på vissa ytliga ställen)
Dock,
en mörk skoningslös åderförkalkning i dess bortglömda skuggestalt.
Samma dunkla murkenhet i kroppsutskotten,
och tjuriga tankar, nu långsamma
(som kådan som guldskimrade din hy på tiden ljuset nådde fram)
Ur rötterna strålar samma smärtsamma minnen av ursprung.
Av kontakt.
Båda har vi slutat sträva uppåt. Sedan länge är vi avknoppade.
Kvistade! I bästa fall sakta vegeterande — och ohjälpligt fibrösa, även som skuggor.
Numera enskilda betraktare av vad som än må stöta på en.
Vid ett sådant möte blir hälsningsfraserna behärskade, fåordiga.
Vidrör och avskavd aska från vådelden ska vara minnet av mig du bär vidare.
