Svarta havet hade brusat upp
tryckte sig mot oss
ibland bryskt
ibland mindre engagerat,
som om en respit utdelats:
”måhända tolererar jag er här, just nu”
Och så reste havet en frasande vit ragg
motade oss mot stranden
som för att understryka och uttrycka
ett slags allvar
Men människan älskar att bada
så vi skrattade och stod kvar.
Tillsammans med sönderrivna sjögräs stod vi,
snärjda runt benen som de var
likt naglar virvlade snäckskal under ytan
i sandstormen, som rests upp från botten.
Bland alla badande kroppar
dämpad hördes den turkosa jätten
Är dess egentliga röst
Eúxeinos Póntos, den gästvänliges
eller Póntos Áxeinos?
Åh! Misstaget uppenbaras
med hennes salta smak på läpparna
för stark för att påminna om
den behagfulla svetten i hotellrumsnatten.
Thalassa, som fiskens alla stammar
framsprungit ur, svarade:
”som till floderna säger jag er
undvik sådan kontakt om min kropps sälta
ej behagar”
Hurudan låter hon som ilsken?
Är det av förargelse hon låter sin hud spricka
och explodera i linje med strandkanten
en bombmatta hon upprepar som ett hot?
Eller ljuder i bränningarna ett
”tag varning,
jag är måhända stor men ansvaret är ert”?
Huruvida är hennes röst glädjefull
av att kittlas av hundratals främmande varelser
eller talar den om om ett slags
myrkryp i kroppen
som man försöker gnugga bort?
Jag badade i henne
som jag badat i henne,
som framsprungit min egen stam
Aldrig, Thalassa, att jag kunnat dricka dig
som den andra, vars röst
också den var dämpad i natten.
Thalassa av Arthur Rackham från ”The Farmer and the Sea” i V.S. Vernon Jones’ ”Aesop’s Fables”
