På vårdcentralen får man en känsla för gamla människor.
Insvepta i urblekt hy, som drivved,
nött av årtionden, genomborrad och
itusliten av krafter
som vuxit starkare än varje
dröm som någonsin funnits.
Människor solbrända, som grovt läder
missformat av solstrålning,
buckliga ansiktsdrag likt uppsvälld
regnfuktig kartong.
Somliga nästintill naturligt mjukbruna.
Ingen är slät,
förutom i de minsta detaljerna.
Ålderdom sägs bryta ner kroppen,
människohyddan i ständigt förfall
Men egentligen;
ritas inte vår kropp om, igen och igen
med allt grövre linjer,
och ibland med
ett märkvärdigt sinne för humor?
På vårdcentralen ser man tidens konstnärliga förädlande
av drag, förstärkningar av
vårt fula, allt dåligt
— och ett skimrande över allt vackert,
framhävt är allt liv,
allt levnadsvist
Det skär dalar genom ansikten,
sprickor, jag kan föreställa mig skrattgropar
fyllas som småsjöar
av tårar i kampen mot tiden,
sjukdom, mot krämpor, ideal,
trötthet.
Den verkliga skatten upptäcks först
när något går sönder,
som när de åldriga i sina barnår
sönderslog spargris — och fann innehållet
mera rikt och värdefullt.
Vi är behållare
med innehåll rikare än vad
vårt kroppstempel ger sken av.