Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Etikett: livet (Sida 5 av 5)

Trött, tröttkörd och trasig

Ibland — eller snarare: till slut — räcker inte energin längre. Lusten och drivkraften sinar under en period som i efterhand känns overkligt lång när man tänker på det. Ungefär som ”pyspunka”. Man är förvånad och har väl aldrig riktigt förstått att det var så illa. En dag står man utan luft när man behöver åka till något viktigt. Och när det viktiga är resan genom livet så behöver man troligtvis något slags understöd eller i alla fall ett andrum någonstans, där man kan få sin egen tid för återhämtning, kanske reparation av ens eget inre landskap som man långsamt brutit bitar ur.

Det är där jag känner att jag står just nu. Jag har ramlat över kanten och mött en psykisk utmattning som överskuggar det mesta. Det är en märklig känsla, tung som den svartaste sten. Allt positivt avtrubbat, utan toppar men djupa dalar i det sorgesamma.

”Inga människor dör av för mycket arbete. De dör av slöseri med sig själva och av oro.” (Charles Evans Hughes)

Jag har jobbat för mycket, förslösat annat livsviktigt och nu är vägarna överväxt grus och svåra, särskilt med själslivets tyngder att bära. Knappt halvvägs genom dagen tar man slut.

Jag skulle ha träffat en läkare idag men ironiskt nog hade han blivit sjuk (vilket förstås även de måste få bli). Nu läggs ytterligare en sak till de som redan framskjutits till en annan dag.

Tröttkörd. Snart börjar en ny dag. God natt, vänner!

Vågar inte läsa Reidar Ekner igen

Det är sånt man får för att man lever.

"Det är sånt man får för att man lever."

Det är gissningsvis över tio år sedan jag först läste Reidar Ekners långa dikt ”Efter flera tusen rad” som handlar om hans åttaåriga dotter Torun, som kämpar en hopplös kamp mot cancer. Det är den mest sorgliga och vackra — och fantastiska, förfärliga — bok jag läst. Kanske är det den bästa också. Men jag har aldrig läst den igen.

Många gånger har jag tänkt läsa om den och jag har sökt den på antikvariat — och hittat den men aldrig köpt den. Den borde stå i bokhyllan men jag är osäker på om jag skulle uthärda den igen. Det är den enda bok jag är rädd för.

Idag läste jag en rad ur boken och det räckte för att göra ont i mig, att väcka minnet av den. Jag blev tårögd, tänkte på mina egna barn och undrar nu om jag kanske ska försöka hitta ett tyst ensamt hörn där jag kan gråta mig igenom allt det kärleksfulla och hjärtskärande i den igen.

Fotnot: Rad är en föråldrad enhet för hur mycket strålning kroppen absorberat, i det här fallet vid behandling mot cancer.

Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑