«The pleasure of risk is in the control needed to ride it with assurance so that what appears dangerous to the outsider is, to the participant, simply a matter of intelligence, skill, intuition, coordination… in a word, experience. Climbing in particular, is a paradoxically intellectual pastime, but with this difference: you have to think with your body. Every move has to be worked out in terms of playing chess with your body. If I make a mistake the consequences are immediate, obvious, embarrassing, and possibly painful. For a brief period I am directly responsible for my actions. In that beautiful, silent, world of mountains, it seems to me worth a little risk.»
— Al Alvarez
Under sommaren har jag gjort djärva försök att lämna min bekvämlighetszon. I åratal har jag fantiserat om att bergsklättra men alltid hållits tillbaka av en stark rädsla för höjder. För varje meter över tre meters höjd så ökar pulsen, jag får panikkänslor och vill kasta mig bakåt, bort från stup och branter, smärtsamma fall och (tänker jag) säker död.
Om jag trots allt (vilket varit ovanligt) försökt stanna kvar i känslan och försökt bemästra obehaget så brukar illamåendet ta över. Ibland har jag varit tvungen att krypa på knäna, liksom knäböjande inför makter starkare än min egen vilja.
Jag har alltid velat vara där på höjden, sökt den frihetskänslan och skönhetsupplevelsen som många talar om och det ligger mig nära till hands att romantisera bergsklättring och andra naturnära aktiviteter.
Tyvärr har jag har aldrig kommit längre än till att fascineras av klättring och de som utövar det som sport eller friluftsaktivitet — eller livsstil, rentav.
Min kusin Anders Lindh var en entusiastisk klättrare, en av förgrundsgestalterna för klättringen runt Umeå under framför allt 1990-talet, med många leder skapade av honom på Tavelsjöberget och andra klippor (exempelvis Offerhällan på Bergvattensberget med leden “Sista vilan” — ett kanske passande namn med tanke på hans öde). Jag vet inte hur mycket mitt tänkande kring klättring har påverkats av att honom. Det jag vet är att han inte inspirerat mig alls när han var aktiv — och fortfarande i livet.
”Somewhere between the bottom of the climb and the summit is the answer to the mystery why we climb.” (Greg Child)
Det är först efter hans död på norska Blokktind (cirka 1000 meter högt) 1998 som det allt oftare gnager i mig: vad var det han fann i klättringen som var värt att riskera livet för? Anders dog i en klättringsolycka, i ett fall på flera hundra meter som dödade honom omedelbart, troligtvis redan innan han slog i mark. Men jag vet inte till denna dag exakt vad som skedde där i snön på berget i Norge, kanske greps han av en kastvind och slungades utför kanten, kanske var det den mänskliga faktorn. På senare år tänker jag allt oftare på det. Och det tycks inte (vilket jag tycker borde vara det rimliga) stöta bort mig från tanken att själv klättra en dag. I själva verket växer lusten i mig.
”In the American Southwest, I began a lifelong love affair with a pile of rock.” (Edward Abbey)
Inte blev det bättre av att besöka Grand Canyon förra året heller. Det finns få saker som väcker sådan respekt hos mig som storslagenheten hos massiva bergsmassiv, ståtliga toppar, mardrömslika passager med tvärdjupen runtomkring. Att känna sin litenhet i det grandiosa är en märkvärdig och fantastisk känsla. För även om man är ensam och liten och förskräckt så finns där en känsla, en förnimmelse att man är del i en helhet som är större än varje inbegripen del.
Arizona
Under några år har jag planerat att köpa klättringsskor, till att börja med. För har man utrustningen så finns motivationen att också börja göra något av det. Eller i alla fall så ligger den där som en påminnelse och väcker det dåliga samvetet.
Så i somras köpte jag skor och en “padda”, den tjocka madrass (crashpad) som ska skydda vid fall vid bouldering. Med lite kalk för händerna var jag redo. Jag har lagt timmar på att borsta sten och klippor, petat loss mossor och lavar som vuxit fram ur sprickor där mina fingrar ska in och låsas fast. I början var även de första små stegen hemska att ta.
Och jag har egentligen inte kommit längre än att bouldra i närområdet, lära mig klättringens terminologi (det är ett helt nytt språk med termer och begrepp att förstå!) och utforska klippområden som finns på bilavstånd. Men försiktigheten har minskat, jag har tvingat mig att vila på höjder jag egentligen ogillar, jag har märkt att en minskad intensitet i rädslan när jag medvetet tittat nedför bergväggar. Jag ser inte längre bråd död och krossade ben där nere vid botten och marken. Det är känt att det fungerar att utsätta sig för det man räds för men det är en annan sak att faktiskt uppleva att det ger resultat.
Jag är fortfarande rädd för att falla, även om jag bara klänger mig fast vid två-tre meter höga stenar.
Jag känner fortfarande tvivel men jag har i alla fall börjat en liten vandring ut ur bekvämlighetszonen.
Aftonbladet: Han dödsstörtade 400 meter
