En promenad för att väcka upp mig själv, strax efter kokkaffet avklarats. I huset i Lidbacken har jag somnat till i soffan. En, två, faktiskt flera gånger.
Det är minus sex-sju grader i ett mjukt snöfall och barrträden är tungt klädda av tät snö. Tuula protesterar bredvid mina steg. Hon är klädd men dock ändå whippet med påhittad rätt att säga ifrån om vädret anses ”ovinthund”.
Här är dunkelt mörker, inga gatlyktor, brusfri civilisationstystnad en dag innan julafton. Reflexväst på mörka vägen, ifall någon oväntad bil trots allt passerar. Det kommer ingen bil. Tiden och platsen ger befrielse från möjliga möten.
Tuula vrider om, blickar bakåt mot husvärme — och säkert soffan jag så lätt somnar i. Jag stannar. Det är nästan helt tyst.
Hon vinner. Vi går tillbaka.