Det har berättats för mig att jag låter skägget växa varje år när hösten infinner sig och vi väntar på snöskrudad vintertid. Om det är en förberedelse för den kyliga årstiden eller bara lathet vet jag inte. Jag gillar att låtsas att det är en biologisk instinkt som driver mig till att ”glömma” att köpa rakhyvlar eller ”ha tid” att ställa mig framför spegeln i badrummet.
Höstsvampar, bättre än en skäggbild
I min bekantskapskrets finns det personer som uttrycker stark ovilja mot att gå mot den mörka och kalla årstiden. Att förstå det är svårt. Själv har jag för länge sedan skapat ett vänskapsband med vintern, med snön och kylan. Som med allt är den där, det är inte att göra mycket åt att snöflingorna samlas.
Men framför allt är det hösten jag känner närhet med, nästan en tillgivenhet. Det är min årstid. Jag kan nästan längta efter den, efter sommarens slut. Den harmoniserar med någonting i djupet hos mig. Dock är ordvalet ”harmoniserar” fel — och det motsägelsefulla är att det på en och samma gång också är rätt. Jag misstänker att jag är disharmonisk som person med nedåtperioder och stunder då ljuset fattas livet — ett odramatiskt mjukt och lugnt dunkel på något sätt, men ändå en känslomässig svärta. Årstiden bär med sig en sorg — och en samtidig glädje — och i mig: detsamma. Det är att besöka en vän som alltid funnits hos en.
Med hösten känner jag mig hemmastadd och det är som med allt: det är både-och och inte det ena utan det andra.
Just nu undrar jag mest över hur länge skägget ska få växa. Jag har har hört knorranden som möjligen kan störa det fridfulla i att odla skägg. Jag har bestämt mig för att det är fel att uttrycka missnöje mot att låta något växa när allt annat tar vilopaus.
