Välkomna till den mest stillsamma platsen på internet. Uppdateringar sker oregelbundet och jag inser att det är så det ska vara. Det får vara mitt projekt i långsamhet, att låta saker ta sin tid.
Ma-Linn har skrivit en del om sömn i sin blogg och att det är en fråga som upptar många småbarnsföräldrars tankar. Jag tänkte skriva ”tid” men sömnen i sig upptar för det mesta väldigt lite tid: man sover långt under vad man behöver och vad som säkert rekommenderas av sömnforskare. Ibland sover man tillräckligt många timmar men saknar istället sömnkvalitet, ibland har man turen att få vila ett fåtal välgörande timmar som ger förnyad energi och faktiskt får oss att fungera i det dagliga livet.
Lille du, som halvsovande
trycker mjukvärmen hos din kropp
mot hjärtetrakten vår
Vi viskar tillsammans
och smyger — mest!
i mörker till trygghet
och dina andetag hastar genom natten.
Själv har jag börjat sova på olika platser i hemmet. Ibland i min egen säng, tillsammans med fru, hundar, ibland någon katt och rätt ofta barn. Det slutar vanligtvis med att jag smyger iväg till någon annan ledig sovplats: soffan i vardagsrummet, Milos säng (om han kravlat ner i vår säng under natten), någon gång har jag sovit i Midas säng — och jag har övervägt att flytta ut på balkongen med min sovsäck för att uppleva att sova ”utomhus” (där är det inte heller någon risk att en whippet kommer och trängs med en). Jag vet inte vad Ma-Linn tycker om det egentligen. Själv upplever jag det som att jag ”smiter undan” något jag borde leva med.
Det lilla skrivande jag gjort senaste tiden har varit kortfattat — och om sömn, av någon anledning:
Det sövande ljudet av bläddrande böckers blad
Långt före dig faller jag i sömn,
i fjärran hörs något du läser.
När du väl funnit ro sover du
tungt och djupt
men fri från tyngden som kommer med livsårenDu läser kanske en berättelse för mig,
viskar barnvisa ordströmmar
jag uppfattar fragmentariska delar men vilar mest
Det gör inget inser jag.
Ni barn är mina bästa berättelser.
