Ibland — eller snarare: till slut — räcker inte energin längre. Lusten och drivkraften sinar under en period som i efterhand känns overkligt lång när man tänker på det. Ungefär som ”pyspunka”. Man är förvånad och har väl aldrig riktigt förstått att det var så illa. En dag står man utan luft när man behöver åka till något viktigt. Och när det viktiga är resan genom livet så behöver man troligtvis något slags understöd eller i alla fall ett andrum någonstans, där man kan få sin egen tid för återhämtning, kanske reparation av ens eget inre landskap som man långsamt brutit bitar ur.
Det är där jag känner att jag står just nu. Jag har ramlat över kanten och mött en psykisk utmattning som överskuggar det mesta. Det är en märklig känsla, tung som den svartaste sten. Allt positivt avtrubbat, utan toppar men djupa dalar i det sorgesamma.
”Inga människor dör av för mycket arbete. De dör av slöseri med sig själva och av oro.” (Charles Evans Hughes)
Jag har jobbat för mycket, förslösat annat livsviktigt och nu är vägarna överväxt grus och svåra, särskilt med själslivets tyngder att bära. Knappt halvvägs genom dagen tar man slut.
Jag skulle ha träffat en läkare idag men ironiskt nog hade han blivit sjuk (vilket förstås även de måste få bli). Nu läggs ytterligare en sak till de som redan framskjutits till en annan dag.
Tröttkörd. Snart börjar en ny dag. God natt, vänner!
