Klyschan lyder: Livet är kort.
Faktum är dock att livet — tveklöst — är det längsta du någonsin kommer att uppleva.
Istället för Facebook: Vinter i Rovögern
Det är däremot sant att vi fyller livet med saker som stjäl tid som borde existera för genuint viktiga angelägenheter. Tids- och energitjuvar finns i överflöd. Det händer att vi bjuder in dem frivilligt — och väl hos oss kommer de och går som de vill, ungefär som att vampyrer i vissa folkloristiska traditioner bara kan stiga över tröskeln till ens hem om de först blivit inbjudna av husägaren.
Och sociala medier har på gott och ont slagit igenom på bred front.
Var en drop-out
Stefan Bergmark har skrivit om vänsterinitiativet att “hoppa av Facebook”; det är en slags radikal handling att vara en social-media-dropout och kritiken riktar sig mot det kommersiella ansikte Facebook alltmer visar upp. Upprördheten flödar också ur känslan att vara inlåsta i ett system utanför vår kontroll, utanför vår maktsfär.
För mig handlar det inte så mycket om det. Det har alltid varit klart att Facebook (och liknande företag) “äger” dig så snart du godkänt villkoren för tjänsten. Det förvånar mig inte att man försöker hitta vägar att tjäna pengar på sina användare.
För mig är det snarare att sociala medier i mångt och mycket står i skarp konflikt med skapande verksamhet. Att det handlar om att konsumera mer än producera. Att all tid på Facebook skär stora blödande stycken ur ett kreativt utrymme. Att vi betraktar livet mer än lever det. Att vi bara “delar” vidare, “gillar” och skriver på namninsamlingar istället för att själva vara de som skapar protesterna, namninsamlingarna, konsten, rörelserna, demonstrationsskyltarna eller whatever.
“Part of me wants to resist the whole language of “communication” applied to me as if I were a node in an information network. Ivan Illich used to react passionately against this language, telling a questioner: ‘I have absolutely no desire to communicate with you. You may not interface with me, nor do I wish to be downloaded by you. I should very much like to talk to you, to stare at the tip of your nose, to embrace you. But to communicate – for that I have no desire.’” – Against Global Communication av Dougald Hine, The Dark Mountain Project
Vi lever liksom i en tid där i alla fall våra vuxna vänner och vår släkt fyller år på Facebook och vi väljer att gratulera i ett opersonligt inlägg istället för att ringa och gratulera eller faktiskt besöka födelsedagsbarnet (och barnen är väl snart de enda som får ynnesten att ha riktiga födelsedagar och riktiga gratulationer med kramar och ord).
Tjänster för tjänsterna
Det här började bekymra mig i slutet av förra året. Det är, precis som Robert Renling pekar på, ett övermänskligt (och själadödande) arbete för vissa av oss att bara underhålla vår persona på nätet (Klout, någon?). Nätidentiteten skänker inte äkta värde till våra liv. Vi skyfflar mestadels omkring information, sorterar och konsumerar. Vi har webbtjänster och appar för att hålla reda på de andra tjänsterna. Kuratorerandet av innehållet är avsevärt.
Och visst interagerar vi men ofta på en ganska harmlös nivå, ofta utan att våga vara de vi egentligen är, för vi är rädda att stöta oss med någon av alla “vänner” vi har på nätet (varav majoriteten inte är nära på något sätt utan ofta halvt bekanta eller människor vi aldrig ens träffat men som är “intressanta” på grund av något kändisskap).
[…] Twitter, Facebook and other social venues online suck the creativity right out of me. As one of the first Swedes on Twitter I find that i’ve done my part on there. In the beginning.. it was a platform full of interesting and disruptive points of views, today its mostly full of blaring idiots who want to share their thoughts, looking to build their reputation and spam the shit out of the reigning branding client du jour or otherwise gaming the system. — Robert Renling, Not Your Kind of Social
Samtidigt har jag givetvis till viss del viktigt utbyte av sociala medier. De flesta jag känner finns där. Och okända och kändisar kan jag snylta på på Twitter. Och jag förstår marknadsföringspotentialen, särskilt som egen företagare. Och jag menar inte att kommunikation inte kan vara vara banal och skämtsam, bestå av triviala matstatusar och väderuppdateringar. Det finns en plats för det också. Men i de formidabla vänlistorna saknas ofta något och jag tänker många gånger på det meningslösa i en ”social gemenskap” där majoriteten kämpar för att presentera ”den bästa av världar” — för ofta saknas gråten, eländet, uttrycken för ensamhet och att allt faktiskt inte är fantastiskt och roligt hela tiden.
Och något stort och medmänskligt har gått förlorat.
Dags att lätta bördan
Det finns en anledning till att en bok av Sherry Turkle heter ”Alone Together”; en själ redan söndertrasad av ensamhet måste brutalt påminnas om sitt handikapp i Fejjans tidevarv.
Men känslan att det är “time wasted” gnager i mig. Vad har jag övergivit för att publicera den där roliga länken till Imgur som så många skrattade åt? Hur mycket tid krävdes för att underhålla den postningen, med “gillaförväntningar” och uppföljande svar?
Så, livet är kanske inte kort men det kan vara meningslöst tidsfördriv. Jag tror inte att det är meningen att det ska vara så. Jag behöver förändra den biten av mitt liv. Jag drömmer om tid för skrivande, för meningsskapande sammanhang, för fotografering utan hippa digitala filter, sociala möten där det riktiga kaffet doftar på riktigt i det verkliga rummet, där människorna är skitiga, fula, elaka och luktar svett (eller ännu hellre motsatsen).
Men jag vet inte hur man gör för att ens påbörja vandringen till platser där tiden spenderas på det viktiga, där jag växer som människa, där jag i alla fall försöker vara en del i en positiv förändring av det rådande.
Jag kommer inte loss.
Men tanken på att lätta bördan är, gissar jag, ett steg framåt. Jag har raderat Facebook ur mobilen (inte utan problem då det var en ”systemapp”, inte menad att avinstalleras — en talande påminnelse om hur insnärjda vi blivit i de högljutt distraherande sociala nätverkens värld). Jag har sållat hårt bland tjänsterna på nätet.
Jag har börjat bilda mig en uppfattning om vad jag vill — och hur det ska göras. Lyckönska mig gärna men… helst i kommentarerna här på bloggen — inte på Facebook!
Now we know that once computers connected us to each other, once we became tethered to the network, we really didn’t need to keep computers busy. They keep us busy. It is as though we have become their killer app. As a friend of mine put it in a moment of pique, “We don’t do our e-mail; our e-mail does us.” – Alone Together, Sherry Turkle
