Måsarna håller sin årliga kongress på takåsarna. De gnäller ut sina ki’ja, hiia och skrianden, ekande längs Vintervägen som länge varit rent stum. Hela långa vintern har vi varit inbäddade i ljuddämpande snömängder och iskristaller men nu exploderar kongressens vitbeklädda deltagare i iver att bevisa… att högljuddast vinner?
Hiia! Krack-krack-krack-krack! Jag förstår inte reglerna för mötet. Jag förstår inte vad de säger. Så här sent om kvällen finns ingen dagordning.
Jämna led över takteglet, en halvannan meter mellan havsfåglarna. En pervers aristokrati som gör sina behov samtidigt som de meddelar sig till kvarteret uppifrån talarstolen. De anarkistiskt lagda skrattmåsarna hånar mötet från sina impulsiva placeringar, som hade de landat i smyg, brutit sig in i rankerna för att tömma strupen på okvädningsord och förnedring.
Överallt: Missnöjesytteringar. Kroppsvarma kritmarkeringar, fläckar av vit sörja.
Fönster stängs. En och annan tvåbening kan inte sova.
Andra vacklar omkring
i drömmar om vidunderliga uppträdanden
av svunna bestar,
stora som kåkarna i området.
Den svedda tiden, svunnen
släktskapet som brännmärktes
i den ursprungliga hettan.
Först vid gryningsljuset är den här sittningen över. Vid frukostbordet kan man oja sig över det oväsen som förts men vi vet också att det här är då sommaren börjar.
