Krister Löfgren - ett slags poesi och författande
Grannens äppelträd är avklädda och trötta,
grenar tyngda av leverfärgade klumpar,
i storlek som en knuten barnnäve.
Äpplen ingen längre vill ha eller behöver.
Växlandet mellan frost och upptining
och förmultnandets årstid har gjort dem mosiga.
Jag är rädd att trycka fingret mot skalet.
Det är förskräcklig hud jag är rädd ska brista,
ska brisera och allt ruttnande rinner ut.
"Dad" av Sara Wiklund. (Personen på bilden har inget med dikten att göra.)
Människor solbrända, som grovt läder
missformat av solstrålning,
buckliga ansiktsdrag likt uppsvälld
regnfuktig kartong.
Somliga nästintill naturligt mjukbruna.
Ingen är slät,
förutom i de minsta detaljerna.
Ålderdom sägs bryta ner kroppen,
människohyddan i ständigt förfall
Men egentligen;
ritas inte vår kropp om, igen och igen
med allt grövre linjer,
och ibland med
ett märkvärdigt sinne för humor?
På vårdcentralen ser man tidens konstnärliga förädlande
av drag, förstärkningar av
vårt fula, allt dåligt
— och ett skimrande över allt vackert,
framhävt är allt liv,
allt levnadsvist
Det skär dalar genom ansikten,
sprickor, jag kan föreställa mig skrattgropar
fyllas som småsjöar
av tårar i kampen mot tiden,
sjukdom, mot krämpor, ideal,
trötthet.
Den verkliga skatten upptäcks först
när något går sönder,
som när de åldriga i sina barnår
sönderslog spargris — och fann innehållet
mera rikt och värdefullt.
Vi är behållare
med innehåll rikare än vad
vårt kroppstempel ger sken av.
© 2024 Hemma i världen
Tema av Anders Noren — Upp ↑
