Det subnivala rummet upphör successivt med vårsolen.
Möjligen kan vi istället se det som att det expanderar,
likt hur världen för människan tycks blir större och tillgängligare
under sommarens ljusa nätter och värmedallrande dagar.
Under snötäcket; alla åkersorkars mödosamt konstruerade gångar
i det av människotanke oftast oanade luftutrymmet,
där verk av strå och avgnagda rötter är världen.
Smådjur tassar omkring, dyrkar kristalltaket som vintern lagt uppå.
Blåskimrande skare, kall som döden själv och spröd som harpaltars hjärtslag,
den knarrande snösfär som beskyddande bidar tiden
över smådjurs huvuden, över deras skafferier med växtfröer
och över deras sovplatser som aldrig vindpinas av snålblåst.
Allt fruset där ovan vidgar sig och förflyktigas.
En verkan av varm andedräkt som färdats miljontals mil
för att smeka snöhuden och beveka, få strukturer att ge med sig
och vidöppna tillfälliga rummet för allting, all värld.
