Jag hade ett par foton, ett tummat anteckningsblock med gamla noteringar och en lust att skriva något. Och jag har lovat mig själv att försöka skriva varje dag.
[dropcap]H[/dropcap]ela livet har pråmen legat där, liksom strandad, nedsjunken i dy och ett vatten, som är så mörkt som vore det oändligt djupt. Den ligger där, gråhuden sprucken som uråldriga valskinn, innanmätet uppfyllt av ett flera levnadsåldrar gammalt vatten. När vågorna slår mot skrovet förblir det lugnt därinne bland alghinnorna, så när som på sjögräset som svajar som flimmerhår. Det finns inget motstånd där.
När vattnet slutligen fryser till i slutet av 
oktober och gnistrande stjärnfrost flyttar in i träets sprickor så är lugnet överväldigande. Man vill tro att allting vilar. Älven smeker inte längre den tunga kroppen men fastän vattnet är kallt så befinner de sig alltjämt i omfamning. Vattnet, pråmens förutsättning, bottenfryser ner till alla växtrötterna som överallt omkringslingrande griper tag i landskapet därunder och kilar fast under buken.
Barn på skridskor, familjer med hundar, ensamma strövare, passerar längre ut när isen är tillräckligt tjock för riskfri överfart. Utan kylan skulle isvidden sakna röst. Ingen människa skulle rikta sin blick mot den gamla lastbåten utan att isen bar upp deras kroppshyddors tyngd. Och om pråmen ville någonstans så skulle vi kanske tyckta att den var fasthållen. Men den har sina ombud, pråmvarelser med långväga spridning.
Hela livet har pråmen legat där, men samtidigt har den alltid varit någon annanstans, som något annat. Vid björkarna vid strandkanten, vars rötter är blottade av vattnet som sköljd iväg jorden, ligger kanske en död fågel. Ändå ligger den inte där. Inte enbart där. Den må vara död och stadd i förruttnelse men också på vandring till nya liv.
Mera skrivande
[related_posts limit=”3″]
Lämna ett svar