Klyschan lyder: Livet är kort.
Faktum är dock att livet — tveklöst — är det längsta du någonsin kommer att uppleva.
Istället för Facebook: Vinter i Rovögern
Det är däremot sant att vi fyller livet med saker som stjäl tid som borde existera för genuint viktiga angelägenheter. Tids- och energitjuvar finns i överflöd. Det händer att vi bjuder in dem frivilligt — och väl hos oss kommer de och går som de vill, ungefär som att vampyrer i vissa folkloristiska traditioner bara kan stiga över tröskeln till ens hem om de först blivit inbjudna av husägaren.
Och sociala medier har på gott och ont slagit igenom på bred front.
Var en drop-out
Stefan Bergmark har skrivit om vänsterinitiativet att “hoppa av Facebook”; det är en slags radikal handling att vara en social-media-dropout och kritiken riktar sig mot det kommersiella ansikte Facebook alltmer visar upp. Upprördheten flödar också ur känslan att vara inlåsta i ett system utanför vår kontroll, utanför vår maktsfär.
För mig handlar det inte så mycket om det. Det har alltid varit klart att Facebook (och liknande företag) “äger” dig så snart du godkänt villkoren för tjänsten. Det förvånar mig inte att man försöker hitta vägar att tjäna pengar på sina användare.
För mig är det snarare att sociala medier i mångt och mycket står i skarp konflikt med skapande verksamhet. Att det handlar om att konsumera mer än producera. Att all tid på Facebook skär stora blödande stycken ur ett kreativt utrymme. Att vi betraktar livet mer än lever det. Att vi bara “delar” vidare, “gillar” och skriver på namninsamlingar istället för att själva vara de som skapar protesterna, namninsamlingarna, konsten, rörelserna, demonstrationsskyltarna eller whatever.
“Part of me wants to resist the whole language of “communication” applied to me as if I were a node in an information network. Ivan Illich used to react passionately against this language, telling a questioner: ‘I have absolutely no desire to communicate with you. You may not interface with me, nor do I wish to be downloaded by you. I should very much like to talk to you, to stare at the tip of your nose, to embrace you. But to communicate – for that I have no desire.’” – Against Global Communication av Dougald Hine, The Dark Mountain Project
Vi lever liksom i en tid där i alla fall våra vuxna vänner och vår släkt fyller år på Facebook och vi väljer att gratulera i ett opersonligt inlägg istället för att ringa och gratulera eller faktiskt besöka födelsedagsbarnet (och barnen är väl snart de enda som får ynnesten att ha riktiga födelsedagar och riktiga gratulationer med kramar och ord).
Tjänster för tjänsterna
Det här började bekymra mig i slutet av förra året. Det är, precis som Robert Renling pekar på, ett övermänskligt (och själadödande) arbete för vissa av oss att bara underhålla vår persona på nätet (Klout, någon?). Nätidentiteten skänker inte äkta värde till våra liv. Vi skyfflar mestadels omkring information, sorterar och konsumerar. Vi har webbtjänster och appar för att hålla reda på de andra tjänsterna. Kuratorerandet av innehållet är avsevärt.
Och visst interagerar vi men ofta på en ganska harmlös nivå, ofta utan att våga vara de vi egentligen är, för vi är rädda att stöta oss med någon av alla “vänner” vi har på nätet (varav majoriteten inte är nära på något sätt utan ofta halvt bekanta eller människor vi aldrig ens träffat men som är “intressanta” på grund av något kändisskap).
[…] Twitter, Facebook and other social venues online suck the creativity right out of me. As one of the first Swedes on Twitter I find that i’ve done my part on there. In the beginning.. it was a platform full of interesting and disruptive points of views, today its mostly full of blaring idiots who want to share their thoughts, looking to build their reputation and spam the shit out of the reigning branding client du jour or otherwise gaming the system. — Robert Renling, Not Your Kind of Social
Samtidigt har jag givetvis till viss del viktigt utbyte av sociala medier. De flesta jag känner finns där. Och okända och kändisar kan jag snylta på på Twitter. Och jag förstår marknadsföringspotentialen, särskilt som egen företagare. Och jag menar inte att kommunikation inte kan vara vara banal och skämtsam, bestå av triviala matstatusar och väderuppdateringar. Det finns en plats för det också. Men i de formidabla vänlistorna saknas ofta något och jag tänker många gånger på det meningslösa i en ”social gemenskap” där majoriteten kämpar för att presentera ”den bästa av världar” — för ofta saknas gråten, eländet, uttrycken för ensamhet och att allt faktiskt inte är fantastiskt och roligt hela tiden.
Och något stort och medmänskligt har gått förlorat.
Dags att lätta bördan
Det finns en anledning till att en bok av Sherry Turkle heter ”Alone Together”; en själ redan söndertrasad av ensamhet måste brutalt påminnas om sitt handikapp i Fejjans tidevarv.
Men känslan att det är “time wasted” gnager i mig. Vad har jag övergivit för att publicera den där roliga länken till Imgur som så många skrattade åt? Hur mycket tid krävdes för att underhålla den postningen, med “gillaförväntningar” och uppföljande svar?
Så, livet är kanske inte kort men det kan vara meningslöst tidsfördriv. Jag tror inte att det är meningen att det ska vara så. Jag behöver förändra den biten av mitt liv. Jag drömmer om tid för skrivande, för meningsskapande sammanhang, för fotografering utan hippa digitala filter, sociala möten där det riktiga kaffet doftar på riktigt i det verkliga rummet, där människorna är skitiga, fula, elaka och luktar svett (eller ännu hellre motsatsen).
Men jag vet inte hur man gör för att ens påbörja vandringen till platser där tiden spenderas på det viktiga, där jag växer som människa, där jag i alla fall försöker vara en del i en positiv förändring av det rådande.
Jag kommer inte loss.
Men tanken på att lätta bördan är, gissar jag, ett steg framåt. Jag har raderat Facebook ur mobilen (inte utan problem då det var en ”systemapp”, inte menad att avinstalleras — en talande påminnelse om hur insnärjda vi blivit i de högljutt distraherande sociala nätverkens värld). Jag har sållat hårt bland tjänsterna på nätet.
Jag har börjat bilda mig en uppfattning om vad jag vill — och hur det ska göras. Lyckönska mig gärna men… helst i kommentarerna här på bloggen — inte på Facebook!
Now we know that once computers connected us to each other, once we became tethered to the network, we really didn’t need to keep computers busy. They keep us busy. It is as though we have become their killer app. As a friend of mine put it in a moment of pique, “We don’t do our e-mail; our e-mail does us.” – Alone Together, Sherry Turkle
Fantastiskt skrivet! Känner igen oron i att människor mer och mer lägger vikt vid att höra av sig via fb istället för att ringa osv. Som en kreativ själ som jag är har jag medvetet hållit mig från att involvera mig i fb. Som jag ser det finns ej något meningslöst utan blott en logisk styrning i världsaltet. Denna avtrubbning som många innehållslösa aktiviteter leder till kommer troligtvis bringa fram en ny rennessans av kreativt skapande då trisstessen över att gilla innehållslösa fb/ig inlägg. Personligen försöker jag kultivera aktiviteter som skänker mig glädje och stimulans. Naturens livsgivande inspiration, skapandets oändliga uttryck, intullektuella funderingar och lyckan i att skänka glädje till andra är en strävan och fokus i det nuvarande livet. Man får ej glömma bort att livet ska vara lekfullt och att inte ta sig själv för på för stort allvar. Det löser jag med nördintressen och allmännt försöka vara lekfull. Energin man ger och fokus man har är det som skapar sin verklighet och då bli det viktigt hur ens tankar och intention är. Ett aktivt agerande gällande de sociala medierna tycker jag är viktigt då mitt liv vill jag ej ska vara en grå gröt av slentrianmessigt gillande. Fyllt av lycka, passion och lustfyllt arbete och ansträngning, så vill jag uppleva livet. Vad har du för några riktlinjer i livet du försöker leva efter? De bli sol ute idag! 🙂
Hej Johan, vad roligt att du hittat mig här! Jag håller med om mycket som du skriver i kommentaren men jag har själv svårt att hitta balansen som jag drömmer om att ha. Jag är sedan barnsben datornörd och är tyvärr ganska snabb på att haka på nya tjänster osv på nätet, nästan så att jag ett tag tyckte att det var en positiv egenskap att vara en så kallad ”early adopter”. Numera känner jag av tidsbristen och tycker ofta att jag förlorat fokus på det viktiga och det jag verkligen känner att jag vill göra. Ofta har jag inte energin heller. 🙁 Jag har riktlinjer men de är många och romantiska men extremt sammanfattat: jag vill vara ett med naturen, istället för (som det ofta är) att vi försöker avskilja oss från allt runt omkring oss och höjer upp mänskligheten som alltings centrum. 😉
Hälsningar,
Krister
Ja just balans tror jag är det viktiga att sträva efter i tillvaron. Som jag ser det är naturens skapelser helt logiska och strävar efter en balanserad tillvaro. Vi är ju faktiskt skapade och en del av naturen ( trots att vissa verkar missat det). För mycket kyla och kontroll då stagnerar livsprocessen. För mycket hetta och explosivitet då slits den sönder. Bra balans, ja då får man en tempererad tillvaro som är gynnsam att växa i. Finna denna harmoni är min stora strävan. Att acceptera de val och konsekvenser man själv har skapat och utifrån det välja hur man vill fortsätta sin vandring är den ständiga utmaningen.
Är själv lite datornörd sen barnsben å tycker om teknik. Jag tror att framtidens sammhälle är en integrering av högt utvecklad teknik i ett leverne som är kompis med naturen. Tekniken avlastat oss så vi kan njuta och skapa kreativa världar att leva i. En bit kvar kan man väl tycka men är inte resan målet för att va klychig.
Ha du nå inspirerande boktips att rekommendera?
Fridens
/Johan