Sjorhpa, vår border collie-kelpie blandning
Hon står med mig i tövädret
tassarna i mina händer
hennes trampdynor är som
yttersta torrbarken på tallstammen.
Benen är beredda och starka,
den uppmärksamma blicken
glasglänsande i det glimrande ljuset.
Där står hon ett tag och spanar
vaksamt ut över vilande skogen
och dess stora, stora lugn.
Bergsklipporna är belagda med frostiga islavar
som bortsmälter bara månader från nu.
Det ska droppa som gråt och
aldrig synas mer.
Framgångsrikt forcererar hon snöskaren
krumbuktar sig fram under kalla granar
där fåglar, kanske envisa ekorrar
gjort sig av med kottresterna
och flingor av lavar och flisad bark
täcker snöskiktet som sepiafärgad aska.
Nu är hon tillbaka från sin sejour
bland trötta trädens virrvarr
Den lilla dryaden i hundklädnad
har rekogniserat klar.
Allt vi ser är vackert
Allt vi hör: lugnet.
Åh, Sjorhpa! Blir tårögd av minnen. 🙂
Tänk att jag minns precis hur det kändes att stryka henne över bröstet, hur håret växte i virvlar och hur len pälsen var. Och hennes mun som alltid letade sig till handleden för att hålla fast.