Grannens äppelträd är avklädda och trötta,
grenar tyngda av leverfärgade klumpar,
i storlek som en knuten barnnäve.
Äpplen ingen längre vill ha eller behöver.
Växlandet mellan frost och upptining
och förmultnandets årstid har gjort dem mosiga.
Jag är rädd att trycka fingret mot skalet.
Det är förskräcklig hud jag är rädd ska brista,
ska brisera och allt ruttnande rinner ut.
Lämna ett svar