Det har sina ”fördelar” att föda upp djur för slakt istället för att arbeta med djuren för visning och information. Nu är påsken strax över men det känns lämpligt att ta helt vanliga domesticerade hönsfåglar som exempel:

I Sverige säger regelverket att att man högst får ha 36 kilo kycklingar per kvadratmeter, det är cirka 25 kycklingar per kvadratmeter. På den lilla ytan ska de samsas och leva ett torftigt liv tills avlivningsstunden kommer. Det här kallas med ett fint ord för ”beläggningsgrad” vilket kamouflerar verkligheten att det handlar om hur stor trängsel som är acceptabel innan protesterna blir alltför stora. Enligt statistik från Jordbruksverket (2009) så förbrukas drygt 75 miljoner kycklingars liv i animalieindustrin varje år.

Eftersom jag arbetar med att förevisa levande djur och informera om deras situation i det vilda, om miljöhot och att sprida allmän information om djur, djurkunskap och ett sunt förhållningssätt till livet omkring oss så är det här ytterst intressant.

Låt säga att jag vill visa upp några kycklingar på Holmsunds Tropikhus: Jordbruksverkets regelverk för offentlig förevisning av djur (L108) säger då att fåglarna förtjänar att ha i alla fall 25 kvadratmeter om det är en inomhusvisning och 50 kvadratmeter om de ska förevisas ute i frisk luft och (i bästa fall!) solsken (inomhus finns inga krav alls på kycklingindustrin att fåglarna ska ha en ”mörkerperiod”, dvs natt). Det här är dessutom minimimått för en (1) kyckling. Med kycklingindustrins regler skulle jag kunna har 625 kycklingar på djurparkernas minimimått (eller hisnande 1250 kycklingar om jag har dem i en inhägnad utomhus).

Det jag försöker säga är inte att det är orättvist gentemot djurparker och andra som visar djur offentligt. Det enda jag säger är: kycklingindustrin är fördjävlig.

Och Coop: 20 kg/km² är inte imponerande. Det är bättre men långt ifrån bra.

PS. Okej då. 20 kg/km² är rätt bra (tack, Ma-Linn för rättelsen!). Jag kan ha lite högt ställda krav. 🙂 20 kg/meter² ska det förstås vara.