Från drömdagboken, juni

— Jag har haft en förfärande dröm, sa jag till henne.

 Jag hade berövats fasthet, befann mig i en bristfällighet och som i ett töcken var livet plötsligt okänt igen. Tillvaron i grunden förändrad.

Hela den långa tiden av att må illa ledde till hennes avståndstagande och knipsande av förbindelsebanden. Det var långt ifrån oväntat men kunde man någonsin vara förberedd?

Slutet.

I drömmen möter jag henne igen i en okänd mans garage. Bara hon är där men jag förmodar att det finns en man. En gul sportbil är parkerad därinne, en okvalificerad gissning är att det är en sjuttiotalsmodell, den för tankarna till en gammal James Bond-film. Den står lågt mot golvet och är inte färdigbyggd, som det nya liv hon är på väg att bygga står den på betongen och behöver kompletteras med många delar innan den kan färdas ens en meter på nya vägar. Hennes katharsis där, i det oförväntade. Bilen representerar ett uppbrott från allt tidigare levda liv.

Hon sa inget, blängde bara på mig. Den blicken kan slunga mig tusentals mil iväg från henne. Vrede för henne längre ifrån mig än vilken bil som helst.

Jag grät inte. Det fanns ingen större dramatik. Livet var bara en stor och mörk molande värk som jag inte mäktade med. Som en elektronisk apparat vars ljud man tusenfaldigat i volym. Levnaden har så många beståndsdelar som man dagligdags inte tänker på. Så mycket som tas för givet.

I sängkammaren utanför drömmen sträckte jag mig efter henne, la handen på kinden. Den var varm. Och om man låter kroppar vidröra varandra på sommaren så klibbar de ihop. Det behövs bara en kort stund. Kanske kan det vara ett visst obehag i det men man sammansmälter. Man är som ett lim för varandra och när man drar isär från varandra kan man föreställa sig elastisk hud som släpper, ungefär som när ett klistermärke ger med sig från en glasyta.