Så här, under kvällen på färd hemåt, är havet det enda mulnande efter en hel dag av sol. Både till höger och vänster syns ojämna linjer; en sågtandsrand av, på detta avstånd, obetydliga trädsilhuetter församlade i tyst iakttagande. Vi skär en väg genom de fördystrade vattenmassorna, som i egen takt sluter sig bakom oss, samlar ihop sig själv medan människor blickar ut i fjärran. Beundransvärt tålmodigt har vi, barnen och jag, fascinerats av mönstren i skummet som alldeles intill färjeskrovet fräser upp och virvlande bildar…

…Vad?

Allt vi kan nå med vår fantasi.

Korta ögonblick vi ser något annat, minns någonting särdeles, som i all sin hast är både svindlande — och redan på väg att tunnas ut. En åminnelse om något som fallit ur tiden, eller möjligen framträtt ur det förgångna. Sedan sammansmälter havsytans vita ursinne med djupet i sig själv. Sväljer sig själv medan vi inte riktigt begriper mer än att något finns att begripa där.

Nu utformas nästa tolkningsbara mönster av vattnet. Vi rider massorna på väg hemåt. Med vågornas omsorg blir vi spårlösa. Spår eller inte — vi är alltid där, som här, liksom vi är hemma.