Här gnistrar i jordig barkstig
något, som i kyliga kvällningen synes
som tusentalet sällsamma ögonreflexer.
Eller bara likgiltigt utstrött silverstoft.
Här byggs tjäle,
mer uråldrig än någon upprätt varelses steg.
En värld som gör sitt,
ett arbete; det verkliga, djupt väsentliga.
Och ovanför vår vistelseort,
i ett – möjligen oändligt mörker: ett glittrande
som ett osvikligt återsken
i ett öga som sakta uppfylls av tårar.
