En stig nedför sluttningen,
mjukt kullrig längs övre delen
av lutningen
tills vidgar den sig,
öppnar upp sig till ett
vertikalt fall
Gläntar sig så stigen
och tar emot priviligerade
som ett torg, ett
uppbrutet torg
En samlingsplats för mig allena, torget,
av mig
försiktigt uppbrutet, öppnat
Flikarna öppnar upp mot mystiken,
öppnar upp den stora, den
genom tiderna alltid största
svindeln
Det är så klart ingen gata
mer än metaforiskt
dock: den leder någonvart
Uppöppnad,
flikarna, det mörkt röda,
som betydande politik
(det här är faktiskt också ett slags
ställningstagande;
ändå ett hopp om återgång
till samhällsförstånd,
en optimism om
förflyktigandet av det nuvarande)
Flikarna, ett rosa bokuppslag
Det går att läsa din upplösning,
hur jag fråntar dig framtid och
historia, en agitation
om enbart det närvarande
Längs ryggkammen:
återstoden av en mörk väg
som separerat sig,
tillblivit
stigarna där den fuktiga
dansen försvagar
dina barrikader
I ditt landskap, dina
inomkroppsliga rum,
sker rytmen mot väggarna och deras hinnor,
och nätet av genomkorsande blodkärl
Och jag orsakar en översvämning
liksom vi framledes orsakar:
en överraskning
Ljudet, som bränningar
smiskande mot undervattensgrunden
En uppriven vind som slår
ett hårt uppspänt tygstycke på tork
i trädgårdsvindan. I din gård.
Omfamnandet som sker
i ditt landskap,
våra i lek
ovarsamma rytmer
Ja, det var ett vågspel vi fullt medvetna spelade
och deltog i
detta mjukt böljande,
fram och
tillbaka
Detta tillbakadragande,
Detta framåtskridande
Detta slutligen sammansmältande,
som om man, ovetande om att klippan soluppvärmts,
sätter sig för kroppens vila
och överraskas av att stenens temperatur
är mildheten i själen
Så förvandlas och förenas människan med landskapet
Att så tillsammansskapa framtidens hopp
är också en ideologi,
ett motstånd,
ett förstånd att tillsammans,
som ett enskilt landskap,
skapa och utvidga världen.
