Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Kategori: Skrivande (Sida 12 av 15)

Jag är allt, havet, allt

Det lever i mig.
Det dör och försvinner
i vågor, i en vattenkaskad
som slår upp mot klippor,
resliga i all sin uråldriga stolthet.
 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Och det flimrar framför ögonen
som en dimma,
en fin livsväv av kristallblänk
genombruten av oräkneligt
stoft av ljuspartiklar.
Gnistrande föreningar:
i dem — i mig, dig! —
liv i vardande, kommande avslut;
fortsättningen är omvandling.
Ett omskapande.

Jag är havet och sjöarna,
den gömda tjärnen ingen bryr sig om.
Alla vattens vågor, alla bråddjup,
alla oceaners myllrande av
liv — och baksidan av levandet…

Jag är en värld, det är
en värld i mig.
Jag är vattnet, jag är jag
jag är du, jag är

allt som slutligen dör

i bortsköljande vågor.

Under en spegelblank yta
är jag allt, och jag är
ytan själv och jag är
min egen reflektion
som stjärna i ytan.
Jag är du, jag är

allt som börjar om.

Allt evigt fortsättande.

Det lever i mig,
jag är tillfällen,
frånfällen och ursinne
Den klippiga stranden,
alla stenar (omtalade som döda),
vi är där i vår stillsamhet
inte inte-existerande, bara
översköljda av oss själva
när vi svallar in, kyler ner
— eller värmer upp, om årstiden är rätt.

På vårdcentralen…

"Dad" av Sara Wiklund

"Dad" av Sara Wiklund. (Personen på bilden har inget med dikten att göra.)


På vårdcentralen får man en känsla för gamla människor.
Insvepta i urblekt hy, som drivved,
nött av årtionden, genomborrad och
itusliten av krafter
som vuxit starkare än varje
dröm som någonsin funnits.

Människor solbrända, som grovt läder
missformat av solstrålning,
buckliga ansiktsdrag likt uppsvälld
regnfuktig kartong.
Somliga nästintill naturligt mjukbruna.

Ingen är slät,
förutom i de minsta detaljerna.

Ålderdom sägs bryta ner kroppen,
människohyddan i ständigt förfall
Men egentligen;
ritas inte vår kropp om, igen och igen
med allt grövre linjer,
och ibland med
ett märkvärdigt sinne för humor?

På vårdcentralen ser man tidens konstnärliga förädlande
av drag, förstärkningar av
vårt fula, allt dåligt
— och ett skimrande över allt vackert,
framhävt är allt liv,
allt levnadsvist

Det skär dalar genom ansikten,
sprickor, jag kan föreställa mig skrattgropar
fyllas som småsjöar
av tårar i kampen mot tiden,
sjukdom, mot krämpor, ideal,
trötthet.

Den verkliga skatten upptäcks först
när något går sönder,
som när de åldriga i sina barnår
sönderslog spargris — och fann innehållet
mera rikt och värdefullt.

Vi är behållare
med innehåll rikare än vad
vårt kroppstempel ger sken av.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑