Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Kategori: Politik och samhälle (Sida 10 av 11)

Ett sinnets ”reboot”

Rehabiliteringen för utmattningssyndrom påminner i mitt fall om att starta om livet från början: att lära sig andas på nytt, den här gången friare, lugnare, mera medvetet; världen ska utforskas igen med nya sinnen, andra förutsättningar.

Promenaderna är fyllda av nya upplevelser eller återupptäckter eftersom allt viktigt finns i varje stopp längs stigen (eller vägen, om man gillar sådana).

Det är en slags förvirring över det nya livet och dess möjligheter.

Jag har fått göra en reboot efter att allt livsarbete blivit tyngre och omöjligt.

Just idag är det intressant att se positivt på depression och utmattningssyndrom, en glädje över att ha fått chansen att nästan starta om helt ifrån början med livet och dess betydelse och möjliga mening. Även om jag under ett års tid (eller kanske ännu längre) kämpat med bitterhet, skam, förakt för människor omkring mig, värdelöshetskänslor, orkelöshet, trötthet och ångest så kan jag nu se att ”inget ont som inte för något gott med sig”. Det har tagit den här tiden och jag tror att det kommer att ta ännu längre tid innan jag är… mig själv, antar jag. Det är på gång. Någonting är på gång.

Länge saknade värderingar stiger med förnyad kraft till ytan, saker som jag glömt att jag tycker om är roliga, behagliga tankar jag slutat tänka är tillbaka… Just idag: en njutbar förnöjsamhet svept i konstant trötthet, ett deltagande och i den min egen avskildhet.

Kanhända är det här toppen innan ytterligare en krasch. Men någonting är här.

Vad är poängen med sjukdom? Kanske ingen alls eller kanske något som vi inte kan förstå — men eftersom vi människor systematiserar, definierar och bestämmer utifrån oss själva och på egen hand så kan vi också bestämma poängen med sjukdom. Tänk vilken revolution det skulle vara att se sjukdom som en tillgång, en lärdom, en påminnelse om att förhålla sig annorlunda till världen och sig själv. Inte så att jag menar att man aktivt så söka sjukdom men att när den väl kommer så kanske vi kunde ta lärdom av den. Som det är nu vet vi tämligen väl vad människor mår bra av men vi fortsätter ändå att inrätta ”vår” värld på ett sätt som strider mot det.

Sådana här diskussioner går lätt över i flummighet men… jag sympatiserar mycket med exempelvis antroposofernas syn på sjukdom (därmed inte sagt att jag köper hela antroposofipaktetet med dess pseudovetenskaplighet och ockulta inslag). Deras läkekonst ser sjukdom som en process genom vilken människan utvecklas.

”Läkarens uppgift är inte bara att ta bort sjukdomssymtomen, utan även att styra sjukdomsprocessen så att den blir så givande som möjligt för individen. Om en sjukdom bara avlägsnas med yttre medel, utan att individen så att säga själv aktiveras, leder inte det till att människan förs vidare – hon avskiljs då bara från sjukdomssymtomet, men dispositionen för sjukdomen kvarstår.”

Det tror jag mycket på.

Och så är det väl i många ”grenar” inom alternativ medicin/läkevård: en större benägenhet att se kropp och sinne i ett sammanhang, i ett förhållande med miljö, livsstil, arbete osv. Allopatisk medicin blir allt bättre på det här området men har fortfarande en del kvar att lära sig. Största problemet kan kanske vara bristen på tid, att en läkare inom den konventionella vården inte har tid att lära känna sin patient och hur hon/han lever, arbetar, tänker och överlever. Vi har heller inte tid att låta oss vara sjuka.

På Stressrehabiliteringen finns tid och metoder för patienter som liksom jag blivit ”civilisationssjuka”: inte klarat av den konstanta stressbördan, omgivningens krav, bullret och surret i världen, hastigheten, informationsberoendet, den ständiga ”nåbarheten” via mobiltelefoner, sociala medier, chattar osv. Delar från KBT-metoden borde läras ut i grundskolan. Det är ingen överdrift att påstå att det idag är viktigare att kunna förstå och hantera kroppens symtom på stress och utmattning, det är mera nödvändigt att förstå och praktisera återhämtning, vila och avslappning än att försöka inpränta fysikaliska formler i huvudet. Skolans brister är många men den största är troligtvis att den är inriktad på att skapa människor som är samhälleligt och ekonomiskt värdefulla. Det högsta målet är inte att skapa bra och lyckliga människor som är tillfreds med sig själva och världen, som känner sig betydelsefulla, som har sunda värderingar, som ifrågasätter, som är autonoma.

Som är vackra på sina egna unika sätt. Som är det bara genom att vara.

Etik och biologisk mångfald

I gårdagens VK fanns på ledarplats en kommentar till FN-konferensen om biologisk mångfald som hölls i Japan i oktober. Trots rubriken ”Var rädd om mångfalden” så är texten ett prima exempel på den typ av antropocentriskt argumenterande som i själva verket lett till det massutdöende vi står inför idag.


Det grundläggande problemet är, oavsett vad VK:s ledarskribent tycker, att människor anser sig stå över — eller till och med utanför — resten av naturen. I västvärlden är det en kulturell och ibland religiös uppfostran. Vi styr över planeten. Vi äger rätten att utnyttja varendra vrå av naturen, vartenda DNA som kan stå till tjänst. Vi har ”unika möjligheter” att ställa problemen till rätta. skriver VK.  Det stämmer men möjligheterna är av annan art än VK tror.

Hur värdesätts natur?

Åsikten att ”ekosystemtjänster” (redan ordet berättar att de finns till som en slags service åt mänskligheten) går att ”förstå, prissätta och därmed värdera och skydda” är tveksam. Min undran är: hur? Hur kan vi förstå alla oerhört invecklade sammanhang i livet? Hur ska vi prissätta detta och vilka ska utföra det arbete? Kommer ursprungsfolk och ”primitiva”- och minoritetskulturer att vara delaktiga i värderingen? I mångfaldens namn bör de väl vara det. Vilka delar är värdefulla och hur i hela friden ska vi kunna förutse vilka som är viktiga för framtida generationer? Vad är egentligen dessa värden? Ekonomiska? Estetiska? Upplevelsevärden? Religiösa?

Tag kackerlackor som exempel. Dessa insekter, vars blotta uppenbarelse  skapar obehag hos många människor, är gissningsvis en stark kandidat för utrotning om en viss typ av personer fick bestämma och värdera deras existens. I vår tid av antibiotikaresistenta bakterier så har dock forskare letat sig in i kackerlackans hjärna och där hittat substanser som kan bekämpa resistenta bakterier. Studierna är fortfarande i ett tidigt skede men det som är intressant är: tänk om vi värderat kackerlackor som enbart ”skadedjur” och faktiskt lyckats utrota dem (vilket kanske är en övermäktig uppgift med tanke på kackerlackornas trehundra miljoner år långa historia på planeten). Då har vi ur ett trångsynt mänskligt perspektiv förlorat något som är värdefullt. Men just då, vid utrotningstillfället då ”värderandet” skedde, kunde vi inte veta det.

Det parasitiska oxstynget

Inget fel att utplåna allt liv

Hur ska vi bäst värdesätta ”eventualiteter”, saker som kan visa sig vara användbara i framtiden? Och har verkligen inte arter, exempelvis, ett egenvärde oberoende av människor?

Var det rätt att utrota oxstynget, Hypoderma bovis, i Sverige? Dessa humlestora flugor lägger (de finns kvar i andra delar av världen) sina ägg i buk och ben på nötboskap. Larverna äter sig uppåt genom kroppen under ett halvårs tid och bryter ut efter en vilotid i ryggen och hoppar mot marken för att förpuppas. Läskigt och plågsamt för korna, förstås. Men… var det rätt att utrota arten?

Om naturen saknar egenvärde så borde rimligtvis VK kunna acceptera ett hypotetiskt resonemang av följande slag:

Anta att mänskligheten omedelbart och plötsligt skulle upphöra imorgon, alla utom en person dör mystiskt. Om naturen och resten av livet runt omkring oss värderas utifrån människans nytta av den så skulle den allra sista människan (som är bitter och psykiskt sjuk) kunna trycka på knappen och skicka världens alla kärnvapen för total förintelse av hela planetens liv — och det skulle inte vara något moraliskt fel i det. Om människor inte finns, så behöver inget annat finnas heller.

En nytt förhållningssätt behövs

Jag tror att de flesta skulle värja sig mot en sådan idé. Jag hoppas att majoriteten av oss faktiskt tycker att resten av växt- och djurlivet har en rätt att få fortsätta även utan oss.

”Ny forskning och teknik öppnar också upp fantastiska möjligheter att dra nytta av naturens rikedom på helt nya sätt.”

Förmodligen. Men, ny forskning och teknik kräver också att vi fortsätter att se på oss som störst och bäst av alla — och det ger oss inga verktyg att se naturen i en djupare bemärkelse. Det är en uråldrig förmåga som vi utarmar. Ny forskning och teknik har sitt pris. Ny forskning och teknik som syftar till att vidmakthålla attityden att naturen har ett instrumentellt värde kanske inte är riktigt vad som behövs för att behålla de spillor av biologisk mångfald vi har kvar och hejda det fortsatta utdöendet av arter. De flesta argumenterar inte emot att det är direkt relaterat till våra aktiviteter på planeten: skövlingen av regnskogarna för boskapsuppfödning, utdikning, vägbyggen in till otillgängliga områden, slakten av lemurer för att tjäna pengar och kunna erbjuda lemurkött, utfiskningen av havet, jorderosion på grund av kalhuggning, förgiftade vattendrag, jordbrukets ingrepp i naturen osv osv.

Mer teknik och mer forskning är inte vad som behövs.

Vi behöver en ny etik, en ny moral och ett helt annat förhållningssätt till naturen som vi tillhör, inte står över eller utanför. Vi behöver förstå och leva efter insikten att vi bara är en bråkdel av det stora sammanhanget. Vi måste acceptera att vi vare sig äger eller härskar över planeten och vi är inte lämpade att ”värdesätta” miljöer, liv, ekologiska sammanhang och landskap, inte med antropocentrismen som grund för tänkandet.

Det har historien visat alltför tydligt.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑