Det tar inte lång tid att krossa illusionen om människans storslagenhet. Några sidor av Derrick Jensens ”A Language Older than Words” kväver effektivt alla förhoppningar om människosläktets inneboende godhet. Det är svårt för mig. Det är svårt att övertyga sig om att ”vara human” betyder något positivt; att emotionell intelligens är annat än underordnad våldsam aggression och ett blodigt revirpinkande i strävan efter världsherravälde.
Jag vill så gärna se oss som goda, vänligt sinnade, älskvärda, intelligenta, förstående och… det där ganska oklara begreppet ”mänskliga”. Hur får vi exempelvis avgrundsmörka djurexperiment att vara en juvel i ”Skapelsens krona”?
Liv i totalt mörker
Psykologen Harry Harlow är (ö)känd för sina experiment på rhesusapor under femtio- och sextiotalet. I sin forskning intresserade han sig för effekten av ”deprivation” och isolering hos nära släktingar till oss människor. Han separerade apungarna från deras mödrar, ibland så länge som upp till två år. De placerades i ”Förtvivlans bur” (språkbruket är talande) där totalt mörker rådde och där de förhindrades kontakt med några andra apor eller ens människor. En del apor hängdes upp och ner i buren. De blev gravt psykotiska, uppvisade onormala beteenden och slutade på sätt och vis att vara apor överhuvudtaget.
Det här har kallats ”värdefulla modeller” för mänsklig depression.
I en ”vidareutveckling” av försöken med rhesusapor så uppfann Harlow den så kallade ”våldtäktsställningen” (”rape rack”, märk än en gång det obehagliga språket), en konstruktion där de långtidsisolerade honorna (som nu var könsmogna) kunde befruktas för att Harlow (som sagt ”The only thing I care about is whether a monkey will turn out a property I can publish. I don’t have any love for them. I never have. I don’t really like animals. I despise cats. I hate dogs. How could you love monkeys?”) skulle kunna studera vilken typ av mödrar de djupt störda aphonorna skulle bli.
Ingen idag är förvånad över att mammorna inte hade någon som helst uppfattning om vad de skulle göra med sina barn:
”Inte ens i våra mest bedrägliga drömmar kunde vi ha uppfunnit en surrogatmamma lika onda som dessa riktiga apor. Utan egen social erfarenhet var de inkapabla till passande social interaktion. En mamma höll sitt barns ansikte mot golvet och bet av fötterna och fingrarna. En annan krossade sin unges huvud. De flesta bara ignorerade sin avkomma.”
och
”Ett av deras favorittrick var att spräcka ungarnas huvuden med tänderna. Men det verkligt kväljande beteendemönstret var att de krossade deras ansikten mot golvet och sedan gned det fram och tillbaka.”
Hur allt förskräckligt Harlow genomförde ens kunde planeras är ett mysterium.
Ståltrådsmammor och monster
I ett annat berömt försök isolerades apungarna från mödrarna som ersattes med en ”ståltrådsmamma” och en mamma gjord av mjukt textilmaterial. Ståltrådsmamman erbjöd mat i en flaska medan filtmamman aldrig erbjöd föda. Trots detta så klängde ungarna vid den mjuka, behagliga ”mamman”, de valde svält och ömhet före mat och obehaget hos den kalla metallen.
Men det räckte inte för forskarna: Man förvandlade de snälla, mjuka textilmammorna till ”monster” genom att få dem att plötsligt blåsa högtrycksluft genom kroppen på ungarna, de började skaka våldsamt så att ungarnas ”skalle och tänder skallrade” och en porslinsvariant kunde plötsligt skjuta ut vassa spikar ur kroppen för att skada apungarna. I varje fall utom det sista så klängde ungarna hårdare till den docka de uppfattade som sin mamma. I spikfallet väntade de tills spikarna dragits tillbaka innan de klättrade upp på ”modern”.
Harlows försök är ansedda som ”klassiker” inom psykologi och han belönades med en hedersbetygelse 1967 av den dåvarande presidenten Lyndon B. Johnson.
Att rättfärdiga det avskyvärda
Är inte resultaten självklara för oss? Räcker inte förnuftet till för att förklara att sociala varelser som apor omstöps till monster när deras livsförutsättningar brutalt förnekas? Journalisten och vinnaren av Pulitzerpriset, Deborah Blum (bland annat ”The Monkey Wars”), har kallat resultaten ”common sense results” och jag är håller med. Harlows experiment är enbart grymma, sadistiska och omoraliska påminnelser om att det inte är självklart att människor har företräde i alla frågor. Andra liv har en okränkbar rätt att leva, utvecklas och förverkligas. Att hålla i bakhuvudet är att det från forskarhåll under tiden för experimenten ansågs att för mycket närhet, kärlek och tillgivenhet till barn kunde vara skadligt, vilket vi idag vet är osant och i själva verket är det omvända sant. Det är ändå svårt att rättfärdiga Harlows sorgliga djurplågeri, även ur ett utilitaristiskt perspektiv är det avskyvärda så mycket värre än eventuella värdefulla kunskaper som kommit ur Harlows gärning.
Kollegor har beskrivit Harlow som ”grym, sarkastisk, chauvinistisk och en misantrop” och med tanke på det mörker han arbetade i så går det inte att göra att än ställa honom i skamvrån och se honom som en företrädare för allt det dåliga människosläktet kan uppvisa, även när hans målsättning var att bevisa vikten av föräldrakärlek till barnen.
”(Harlow) kept this going to the point where it was clear to many people that the work was really violating ordinary sensibilities, that anybody with respect for life or people would find this offensive. It’s as if he sat down and said, ’I’m only going to be around another ten years. What I’d like to do, then, is leave a great big mess behind.’ If that was his aim, he did a perfect job.”
– William Mason, en av Harlows studenter
Harlow avled 1982, alkholiserad och deprimerad, avskuren kontakt med sina egna barn.
