Hundutställningar är för mig underliga tillställningar. Jag förstår inte grejen. En av poängerna är förstås att hundarnas ägare ska känna stolthet över sina favoritfyrbeningar och självklart också över sig själva, då de ansträngt sig och ställt dem bra, tjusigt sprungit runt i ringen och visat upp både sig själva och hundarna. Det är också viktigt för uppfödarna som bekräftas när det går bra för deras kennelhundar. Jag tror också att det är ett bra tillfälle för skadeglädje och falskhet — men jag tror vi hyssar ner det, visst?
På utställningarna görs sedan en ”exteriörbedömning” enligt en fastställd rasstandard (några blandrashundar kan man inte släppa in förstås!). Här hemma har vi tre whippets, varav två ställs ut hyfsat regelbundet – inte av mig, men Ma-Linn som bättre står ut med utställningsvärlden gör ett fint jobb. I rasstandarden för whippets står det bland annat att öronen ska vara små ”rosenöron”, ”huvudet ska vara långt och torrt” (torrt?) och ”rörelserna ska vara fria och rena”. Det här bedöms ”objektivt” av en domare (hur ”objektivt” det egentligen är vet alla som varit med på en hundutställning).
Hur som helst. Vår whippethane Theo (som har det tjusiga ”Aaniston Crash Test Dummies” på sin stamtavla) är, vad jag hört, en elegant och vacker hund som det finns stora förväntningar på, åtminstone från vissa håll. Min egen hund, Saga (Aaniston Mucking with the Horse Set), är det svalare intresse för. Konstigt. Men jag lämnar åt er att själva bedöma.
Först ut Theo:
Theo, en vacker whippet! 🙂
Sedan Saga, min mysiga sovkamrat (alla våra whippets är lika självklara i sängen som sängkläder):
Världens bästa Saga
Mer behöver jag väl inte säga? Avslutningsvis står ändå det viktigaste och bästa i rasstandarden under ”Uppförande/karaktär”:
Whippet ska ha ett vänligt, tillgivet och stabilt temperament. Den är en god kamrat och har lätt att anpassa sig i de flesta sammanhang.
