Vuxna människor är värsta sortens människor. De gnäller över regnet. De tror att sommaren slutat vara sommar för att ett skyfall dragit fram. Barn, de springer halvnakna och skrattar i regnet. Det vet att det är sommar oavsett om det regnar eller är solsken. Ta inte ifrån dem det genom att snegla på termometern och säga saker som ”vilken dålig sommar”. Det är ingen dålig sommar. Du är en dålig människa.
I dag har vädret snabbt slagit om från duggregn till uppehåll till spöregn till solsken. Och så regn igen. Till övervägande del har det varit regn. Plaskvått på altanen. Dyblöta kläder på promenaden för de som råkat ta sådana. Det har skvätt ur stuprören och smattrat mot näckrosbladen i dammen på gården.
Och om man trots allt missat det så blir man påmind på Facebook att det är regn. Inte bara det, det häpnadsväckande är att sommaren är över för att det regnar.
(I efterhand när jag läser igenom det här inser jag att jag inte är helt ärlig; det är inte supermånga som skriker i falsett över sommarvätan. Det är jag som överdriver för att det sticker så i ögonen på mig att man orkar uppröras av regn)
Jag har idag läst aningslösa saker som ”Sommaren, kom tillbaka!”. Detta från vuxna människor. Det går inte att tolka på annat sätt än att sommaren är över om den är regnig. Underförstått är att sommaren är solsken och värme. Det övriga hör något annat till.
Vi håller sig oss undan regn och det finns ett visst fog för det; det kan vara en överlevnadsstrategi. Fuktiga kläder i kalla och råa väderförhållanden kan vara livshotande.
En normalt sommarregn är dock ofarligt. Inte bara helt harmlöst: det kan också vara roligt, inspirerande, upplivande och vackert.
Jag och barnen tog av oss kläderna (Vide gick så långt som att vara helnäck) och sprang några vändor i ösregnet. Det kändes som en hyllning till något större än människan. Efter middagen så försvann Vide och jag återfann honom (fortfarande lika naken) studsande helt själv på en drypande våt studsmatta på gården.
I regnet.
I sommarregnet.
Vackert väder (alltså ”sol” i de flesta fantasilösa människors världsbild) kan vara förödande tråkigt. Solen som biter i huden kan döda livslusten lika mycket som en till synes ändlös vinterinfluensa. Fotografier från en brännande varm överjävligt ljus sommardag kan inte mäta sig med dramatiken och berättelsen i ett annalkande stormoväder som rullar in vid horisonten.
Solen och värmen och alla människor som dyrkar detta, för vissa av oss är det nära på kvävande att vistas i det, som när luften står stilla i Arizona och klättrar en bit förbi 40-gradersstrecket. Kanske är det svårt att förstå om man är en sådan person som tror att sommaren är över för att det regnar ett par dagar.
Jag är tvungen att skriva det här som om jag var solhatare och värmeöverkänslig. Det är jag egentligen inte. Jag tycker bara att det är orättvist att regn behandlas som något ovälkommet, som en farsot istället för något man med andäkt införlivar i sig själv.
En mulen dag, en dag i regnkläder, en dag då luften laddas med elektricitet, kan vara befriande — en chans att utan ansträngning vistas utomhus och få slippa känna att världen krympt ihop till en svettig umgängesplats för allehanda okända människor som ska ut och ”njuta”.
Jag tycker ibland att det är sorgligt att vuxna människor inte kan improvisera en regnig dag, att man är så idéfattig att man inte har en backupplan för regndagar.
Jag vet att jag gnäller. Och jag är fullt införstådd med hur impopulärt det är att påpeka att en sommar är en sommar även fastän det regnar, för det passar inte ihop med en ljudlig majoritets synsätt. Och jag vet, det här gör mig till den dåliga personen.
Det är som att säga att ogräs har sin plats till en fanatisk blomsterälskare som bara kan uppskatta de allra mest färggranna och ståtliga växterna och som inte kan förstå skönheten i det lilla, till synes obetydliga och omärkvärdiga i världen.
