Det finns saker jag har svårt att förstå. En sak som sysselsätter tankarna emellanåt är den distans eller rent av ignorans som många i bekantskapskretsen har till det man lägger upp på tallriken. Många jag känner är ”djurmänniskor”: man har husdjur, man engagerar sig i omplaceringshundar, i husdjur som rymt, man upprörs över merinoull (”mulesing”), päls och andra — ibland medialt uppeldade — sakfrågor.
Men… när besticken tas fram verkar andra glasögon användas och det industriellt ”uppfödda” djuret bereds en självklar plats på tallriken (och presenteras gärna med något kuriöst gourmetnamn i Facebookstatusen, istället för att använda normal svenska som faktiskt förklarar vad det är man äter), så verkar inte den där upprördheten över hur djur hanteras och behandlas riktigt nå fram till förnuft och hjärta.
Jag tycker att det är sorgligt. För mig hade det känts lättare att acceptera om man sa att att man struntade i andra djur överhuvudtaget och enbart brydde sig om sig själv och sina närmaste. Det är inte etiskt bra och jag hade tyckt att personen var en idiot men det avancerade hyckleriet hade man sluppit i alla fall.
Visst ska man bli ledsen och förbannad över hur vi beter oss mot somliga djur men det finns ju grader i helvetet och det verkar vara enklare att protestera när lågorna inte riktigt svider mot ens egen kropp och man kan rikta upprördheten och tårarna mot något som är avlägset från ens egen vardag. Kring den dagliga ritualen runt maten råder radiotystnad.
Jag vill att alla som (av snålhet?) fortfarande köper ägg från burägg eller så kallade ”frigående höns” (som till och med är sjukare än burhöns enligt en studie av Statens veterinärmedicinska anstalt) ska besöka ett hönseri och se eländet med egna ögon (och känna lukten!).
”För bara ungefär 100:- per år kan du medverka till att förändra samhället och marknaden och förhållandet för hönorna radikalt. Om alla skulle göra det så vore det en revolt på marknaden och en förskjutning och en välkommen skärpning av konkurrensen.”
Bengt Ingerstam
Etthundra kronor alltså, om en normalkonsument av ägg lägger om till KRAV-ägg. Två starköl på en hyfsad krog. Tre hyrfilmer på Statoilmacken eller drygt en halv enkelbiljett till Skellefteå från Umeå.
Stänger man av och blundar av samvetskval? Hur är det möjligt att bli arg över en sak och samtidigt strunta i ett proportionellt sett enormt mycket större lidande?
Det är svårt att vara perfekt och i någon del av livet är vi alla hycklare men det här är ett så lätt sätt att som konsument direkt vägra acceptera löpande-band-dödandet i djurfabrikerna, det respektlösa förhållningssättet mot andra liv i köttindustrin — som i någon omfattning måste sätta spår i oss människor. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att ”arbeta” med att dagligen döda djur.
Hur motiverar ni grisar i korvform? Hur motiverar ni sommarens ”fantastiska” stunder vid grillen? Vad är det för skygglappar som döljer cirka åttio miljoner dödade djur, varje år, enbart i Sverige?
Jag kan tycka att man bör döda sin egen mat om man vill hålla fast vid en blandkost. Det vore inte mer än rätt och rimligt. Viltkött har kort och gott bättre villkor. ”Maten” har levt fria liv med allt vad det innebär, djuren kan ha turen på sin sida, ”maten” hämtas från en plats som inte påminner om människans hemskaste stunder i historien och en duktig, inkännade jägare har respekt för sitt vilt, känner trots allt någonting inom sig för djuret i siktet. Förhoppningsvis finns en känsla för naturen och livet omkring sig och man kan relatera till den som strax ska gå till de sälla jaktmarkerna (vilket blir ett konstigt uttryck när djur dödas av en jägare).
Ta av skygglapparna och ge det en tanke i alla fall. Bli jägare och skaffa ditt kött men se till att bli en bra jägare.
Det är det minst onda i sammanhanget.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
