Igår arbetade jag för första gången på länge, efter en lång sjukskrivning. Och det gick bra. Och dåligt.
Med 25 procents arbetstid och en uppsjö av idéer att förverkliga, ett berg av oavslutade uppgifter vid skrivbordet och en svårkontrollerbar lust att återställa allt till hur jag vill ha det så är det lätt att jag hamnar en bra bit över det tillåtna antalet timmar.
Det var det dåliga. Det bra var att det fungerade, någotsånär. Det kändes skönt att vara tillbaka, även om det bara var på kontoret. Jag klarade av att koncentrera mig på mina arbetsuppgifter, även om jag tycker att alldeles för få blev gjorda och att jag givetvis tenderar att vara överdrivet noggrann, ogillar ostädade arbetsutrymmen och inte ens vill jobba med att släppa taget eller försöka lämna oavslutade jobb efter mig.
Det oroar mig dock att tidsmarginalerna är för små. Behovet av extra hjälp är för stort för att passa in i budgeten men det är även svårt att hitta någon kandidat för anställning som jag känner mig helt och hållet nöjd med. Det är inte deras fel utan det problemet ligger hos mig. Jag behöver en kopia av mig för att inte sluta besviken och med känslan ”det blir bättre och enklare om jag gör det själv”.
Det ordnar sig. Det gör alltid det. Det kan vara bra eller dåligt men det ordnar sig. Något annat är omöjligt.
