Författare: Adminsson (Sida 28 av 90)

En av vinterkvällarna omgavs månen av en brinnande halo
och allt stjärnprickigt runt omkring var det svårt att koncentrera sig på
— på grund av skenet från själva fullmånen
men också dess mångård, uppkommen som den var
av reflexion i sexvinkliga iskristaller i molnmassorna där ovan.

 

Vi kände oss små därute,
hundarna trampade ovilligt i den kalla snön och jag var lättklädd i natten,
upplivad av vinden som trängde sig in.

 

Och medan hundarna gjorde sina behov
och snön sprakade lågmält i sitt upptinande
stirrade jag häpen mot himlavalvet — mot så kallade “oändligheten”.

 

Så sinnrikt man har försökt beskriva den med matematikens språk
Tänkte på Cantor i sin kammare, vid skrivarbänken
stärkt av förvissningen om den absoluta oändligheten,
men slutligen beskuggad av non compos mentis.

 

Alla märkvärdiga definitioner och teorem studiet gav upphov till
och hur talfilosofen sveptes med i ledsamhetens rasande flod och
vistades på sinnessjukhus, och dog för snart hundra år sedan,
dagen innan kvällens fenomen.

 

Faktiskt oändlighet ter sig ofattbar när jag står med hundarna i koppel.
Månens halo. Står jag inför oändliga stjärnmöjligheter
och oändliga mörkervolymer i ett evigt, aldrig slutande universeum
— eller möjligen ett perpetuellt meningslöst sökande?

 

Jag såg upp på natthimlen och mångården och behövde inte veta annat än
att litenheten vi känner inför allting under himlakupolen är faktisk,
en fullständigt tillräcklig kunskap .

 

Det är lättare att se att det ryker lite ur småhålen hundarna skapat
och inte känna ett behov att bemästra det oförståeliga,
och inte formulera en beskrivning

 

av oändligheten.