Krister Löfgren - ett slags poesi och författande

Författare: Adminsson (Sida 19 av 90)

Läser mestadels New York Times idag

”Lermännen” Asaro från Papua Nya Guinea sminkade och uppklädda för att föreställa andarna av dödade krigare som återvänt för att hemsöka sina fiender.

Jared Diamond försöker i en ny bok se vad ursprungsbefolkningar och stamfolk kan erbjuda den moderna människan.

Nation states occasionally engage in vast, hellacious wars, but these are rare. Most people in nation states feel qualms about killing another human being and have been taught to restrain their lust for revenge. People in many tribal societies, Diamond writes, do not share these attitudes. Without central governments, they have trouble bringing wars to an end.

Inte mycket att lära oss på den fronten alltså. Utan att ha läst boken låter det som att livet i ”primitiva” eller ”ociviliserade” stamsamhällen är oerhört våldsamt när det väl brakar loss och att staten (om det ens är det som avses, kanske är det enbart en ”styrande faktor” som saknas) är ett verktyg för att hålla ner krigen till en acceptabel nivå.

Och å andra sidan, igen:

“Loneliness is not a problem in traditional societies,” Diamond observes. “People spend their lives in or near the place where they were born, and they remain surrounded by relatives and childhood companions.” Identity isn’t a problem either. Neither is moral confusion. Or boredom. Diamond says life is more vivid in tribal societies. “Being in New Guinea is like seeing the world briefly in vivid colors, when by comparison the world elsewhere is gray.”

Från New York Times, Tribal Lessons: The World Until Yesterday av Jared Diamond

 

Heat, Flood or Icy Cold, Extreme Weather Rages Worldwide

climate change is not just about rising temperatures, but also about intense, unpleasant, anomalous weather of all kinds.

Om klimatförändringarna, också i New York Times.

Inside a Greek Poet’s Work, a Reflection of Her Country’s Hard Times

She has professed an almost creative belief in pessimism. “Pessimism is an inner love for life,” she said. “The pessimist is one who cannot enjoy the joys of life and is very conscious that he has the passion of the unsatisfied and of the unsatisfiable.”

och

“I derive my themes from what’s happening in everyday life,” Ms. Dimoula had said earlier. “I don’t have visions. I am not a visionary poet.” The afternoon light poured in through high windows. Outside was Athens, a city pushed to the brink. “I want to transform reality into something less real,” she said.

Greklands ”nationalpoet” Kiki Dimoula i New York Times.

Upprepar mig, i tankar och skrift

Ser tillbaka på allt nedskrivet, allt klotter, allt som en gång var väsentligt, ord formade av mitt väsen och inser med vemod att gamla tonårsteman fortfarande är gångbara. Att hjärta och smärta och politik och åsikter löper genom mig på samma, ibland smärtsamma, vis. Tanken slår mig att jag är frusen i tid, en människa i stagnation där inga stora nya tankar utvecklas och griper tag. Jag sitter i skrivarstolen och upprepar mig.

Det är ett slags behag i det också.

Det är vinter. Månaderna går och snart kommer våren. Förändring är en lågoddsare. Den är alltid där. Allting växlar men det är också oupphörligt samma. Tillmötesgående möter vi sommaren, som en gammal bekant — möjligen annorlunda i små nyanser (regnmängder och temperatur) men på det stora hela samma sommar som vi är vana. Sedan paraderar hösten genom landskapen och målar med sin tacksamma färgpalett; där bland trädens livsviktiga lövfällning viskar vinden en förvarning om den kommande vintern. Saker ändras men hela cykeln är densamma. Upprepning är naturens gång.

Vi är hemmastadda i det och det är som med orden och tankarna som lever i mig, livssynen jag bär och uppenbarligen vårdar sedan länge: det är där jag är hemma.

Kyrkskolan, notera den lilla byggnaden mellan huvudbyggnaderna. Utedass var vad som gällde vid förra sekelskiftet.

Träslöjden i årskurs fem på Kyrkskolan, en gul träbyggnad uppförd 1882 av James Dickson & Co, dessa storägare av rederier och skog — dessa hänsynslösa skogskövlare och skogstjuvar som gått till historien med sitt “baggböleri”.

Det var vår nya skola sedan Sandviksskolan brunnit ner i en explosiv och oväntad brand under vintern (profetiskt och passande kallades Kyrkskolan ursprungligen för “Nya skolan”).

Året är 1984. Inspirerad av Enderlein och Hechts klassiker “En bok om ormar” konstruerar jag ett simpelt terrarium; en ranglig träram med plexiglas framtill som lyfts upp för att öppna buren (som någon orm aldrig någonsin flyttar in i). Under lektionen hamnar jag i våldsam diskussion med en klasskamrat om älgjakt, som jag redan då motsätter mig oerhört känslomässigt.

Samma känsla finns kvar i mig, mera artikulerad och utvecklad men fundamentet grundmurades i barndomen. Var det ursprungligen kommer ifrån vet jag inte. Men känslan i slöjdsalen, som vällde ur mig med forsens kraft och överraskade och förvånade mig, den upprepas i mig än i dag. Kanske vad gäller vargjakten, kanske pepparkaksgubbar på Facebook eller alla de synes “normala” orättvisor vi dagligen lever med.

Källan är samma. Upprepningen och dess tidlöshet. Hustrun fällde ikväll kommentaren “Du kan aldrig ge dig.”

Kanske har hon rätt.

Men det där proto-terrariet är numera utvecklat till ett heltidsarbete och eget företag. Kanske bara barnet i mig det också.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Hemma i världen

Tema av Anders NorenUpp ↑