Den gråhåriga pacifismen ser sin sista dag.
Kriget och döden och historien bleknar i minnet.
Historien grånar. Textens benvita kalligrafi
blir hastigt otydbar mot det vita papperet.

Formuleringen, orden, det nedskrivna motståndet;
den förintelse som skrivelsen minns
vars betydelse glöms på politikers vis
— att ”för alltid” är liktydigt med ”evigt”.

Mot idéers bräcklighet behövs annat än
att dövörat ligga mot marken och bete sig
som om denna ljuva fjäril bara fladdrar
i en evighet vars längd makten bestämmer.

De krokryggiga på parkbänkarna
dessa våldets motståndare erinrar sig
spöklik rökelse brinnande i Kyotos många tempel.
En mjukhet, en motsats till tänkandet i de styrandes

sakristia, där man rispar av skira vingfjäll,
upplever en mal i garderoben av uniformer.
Inramat av vingvenerna syns den nya idén.
Alltidheten, ett pactum turpe, ett enfaldigt övergrepp.

 

*

第九条　日本国民は、正義と秩序を基調とする国際平和を誠実に希求し、国権の発動たる戦争と、武力による威嚇又は武力の行使は、国際紛争を解決する手段としては、永久にこれを放棄する。二　前項の目的を達するため、陸海空軍その他の戦力は、これを保持しない。国の交戦権は、これを認めない。

ARTICLE 9.
Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes.
(2) To accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.